Kattbloggen

Kattbloggen

Om Kattbloggen

Denna blogg kommer handla om katterna först och främst. Sen kommer det säkert dyka upp andra saker, varför begränsa sig =)

S*Vrethagens Madame Mim

KatternaPosted by S*LaSadie Tue, April 23, 2013 22:42:41
Länge har jag tänkt på att skriva detta inlägg om Mims död och vad som orsakade den, men varje gång jag tänkt tanken så blir jag ledsen. Men nu sitter jag här, bara skrivit några få rader och tårarna rinner snart igen.

Vi var hos veterinären i början av februari då hon hade kissat fel flertalet tillfällen, visade sig att hon hade uvi och vi fick två penicillin kurer då den första inte tog på just den bakterien som det visade sig att hon hade efter odling hade gjorts. Kuren gick bra och vi såg en tydlig positiv förändring hos Mim. Hon blev piggare och gick ner i vikt, vilket var bra eftersom hon var smårund innan. Livet var bra, men i slutet av månaden så började vi bli oroliga. Mim hade från att vara pigg och glad bli loj och låg mest och sov. Vi övervakade henne och kollade om hon åt, hon åt visserligen men inte lika mycket som innan och köpte kattungemat får att få upp henne i vikt.

Helgen innan vi åkte in så var jag verkligen orolig för min lilla rödtott, hon låg för det mesta och sov i klätterställningen och jag gick ofta och klappade henne för att se om hon fortfarande levde för ibland sov hon djupt. När jag bestämde att vi skulle bestämma tid för henne var när jag såg henne andas och det var andning som påminde mig när hon var i värkar. Snabba ytliga andningar och oron växte. Dagen innan vi åkte in med henne så vägde vi henne och märkte då att hon vägde cirka fyra kilo vilket var över ett kilos viktnedgång på en månad. Kollade hennes slemhinnor då det påminde mig om min gamla huskatt som fick avlivas när levern hade lagt av, Mims slemhinnor hade normal färg *piuuu* (tänkte jag då).

Ringde in till dem vi gick för att behandla Mims uvi och dom fixade en akuttid på morgonen efter. De var mer all rätt mer oroliga än vi var som trodde att det var något litet eller i alla fall behandlingsbart. Pierre, min hjälte och klippa i allt, åkte in med Mim då jag jobbade och var med henne hela dagen hos först Djurdoktorn som med blodprov märkte leverpåverkan och remitterade henne till Djursjukhuset i Strömsholm där han fick vänta ytterliga alldeles för många timmar med att få henne inlagd. Pierre som har vana av sjukhus och minskad matlust ville få henne på dropp och sondmatning direkt vilket de inte gjorde utan gav henne först ett piller som ska öka matlusten men inte fungerade på Mim.

Vi fick in henne på torsdagen dagarna efter
Fredag: Aptitstimulerande pillret hjälpte inte, de fortsatte med dropp och hoppades att hon skulle äta. Om hon visade förbättring skulle hon komma hem på lördagen.
Lördagen: Ingen förändring, de satte NU in sondmatning då hon inte ätit. Dropp och behandling med antibiotika. Fortfarande en viss positiv anda
Söndag: Jag kommer hem efter ha vart hemma under helgen. Fick höra samtalet från Mims veterinär som sa att hennes tillstånd var sämre. Hon var loj, låg bara ner, åt inget och var i princip apatisk och stark leverpåverkan visades då hon börjat bli gul. Här började jag gråta och Pierre fick ta luren som efter en del diskuterande fick dom att ge henne smärtstillande. Jag var orolig och rädd att min katt skulle försvinna innan jag hann se henne och bestämde att vi skulle se henne vad än rekommendationerna sa.
Måndag: Ringde StrömsholmPå nått sätt mellan mitt snyftande fick jag fram att jag ville träffa min katt vad dom än sa. Fick tid att träffa Mim och veterinären klockan tre. Vi åkte dit, träffade veterinären som berättade det dystra läget med leverpåverkan och att det antingen var cancer eller fettlever, och insåg att vi var delvis där för att bestämma om vi ville fortsätta behandlingen av henne. Fick träffa Mim, min älskade rödhätta. Svag som hon var så var hon glad att se oss och vi glada över att se henne. Hon "huvudbonkade", något hon aldrig gjort med oss innan utan bara dragit munnen längst med handen eller likande. Men huvudbonk, kurrande och jag och Mim fick "vår tid" vilket innebar att hon satt i knät men tassarna över armen och bara ägde en. Vi hade med hennes favoritborste, vi kammade henne och gjorde henne vacker som hon alltid var men lite tilltufsad efter de behandlingar och matförsök som gjorts. Två timmar var vi där, kammade och pratade med henne. Sa till henne att kämpa och att vi saknade henne. Vi fick kvalitetstid med henne, både jag och Pierre. Något som jag värdesätter otroligt mycket.
Vi bestämde att fortsätta behandlingen, vår Mim fanns där men bara en svagare version. Innan vi var tvungna att åka därifrån så pussade och kramade jag henne ett jag älskar dig och kämpa viskande i hennes öra. Kändes hemskt att lägga ner henne för hon grep tag i min tröja med klorna även om hon ville lägga sig och vila. Bad dem att ge henne smärtstillande så att hon inte hade ont i alla fall. Åkte hem, försökte äta och sova men det sådär, men vi var hoppfulla då de planerade med att göra biopsi och sätta in en sond så vi kunde behandla henne hemma.
Tisdag: Jobbade, fick meddelande av Pierre att veterinären märkte skillnad hos Mim, att hon var piggare och lite mer alert. Skulle skjuta upp biopsin och sondisättningen då akutfall kom in. Helt okej, Mim kunde då få en dag till att stärka upp sig. Operation är ju inget att leka med om man är svag. När jag slutade jobba och Pierre hämtade upp mig med bilen så fick vi samtal igen från veterinären. De hade lyckats få operationstid för Mim och hade gjort de dom skulle men när de skulle väcka henne hon svarade hon inte. Cirkulationen stannade av och hon började försvinn, veterinären ringde för att fråga om vi ville sätta in mer behandling för att få henne att vakna, vi hörde lite högre röster i bakgrunden och det var för att Mims hjärta slutade slå. Vi bestämde oss för att låta henne somna in och Mim var död.

Mim var död. Svårt att förstå... Fick åka dit för att säga farväl... Borstade henne fin, klippte av lite päls, lade tassen över huvudet på hennes speciella sätt att sova. Var väldigt fint, men kunde inte förstå att min modiga och speciella katt inte skulle vakna upp. Åkte därifrån på det sätt man inte ska få åka ifrån efter maxat upp försäkringsbeloppet, det vill säga utan katt...

Bröt ihop igen och resterande veckan bestod av att gråta och börja bearbeta sorgen.

Vi fick svar på biospin, total leverförfettning, inga friska leverceller kvar. Skulle troligen inte överlevt efter narkosen om hon hade vaknat upp. Har svårt att förstå att levern skulle varit så skadad när hon åt, hon hade inte helt slutat äta utan åt men mindre. Men finns inget vi kan göra att få Mim tillbaka. Vi har på ett sätt fått henne tillbaka, hennes aska står i bokhyllan och har koll på oss som hon hade i livet.

Min modiga Mim, med personlighet som räckte och blev över... Alla dina egenheter är dom jag saknar mest och vår speciella stunder i soffan på morgonen saknar jag mest.

Tack för allt Mim, vi saknar dig enormt mycket <3

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.