Kattbloggen

arvKatterna

Posted by S*LaSadie Thu, September 19, 2013 22:20:13

Måste bara säga att det ibland är roligt och smärtsamt att se de andra katterna i saknaden efter Mim. Dakota såklart, Mims dotter och hon är så lik henne. I mörker, när man inte kan se färger, så ser man Mim. I en större version såklart då Mim var en lite stabilare version medan Dakota är längre och högre. Ansiktet är detsamma... Ibland är de så lika och det är skönt. Ruso har sedan hon var liten varit lik Mim. Inte storlek mässigt utan hon är bara lik. Uttryck och personlighet är så Mim. Hon är som en förlängning av henne men fortfarande sig själv såklart. Men det är som sagt, så lik henne. Visade Ruso för Åsa (Mims uppfödare) och det är inte bara vi som inbillar oss :) Custer sen, Mims projekt, har inte så mycket utseendemässigt mer än blicken. Jag ser Mim när han kollar på mig med just "den" blicken. Sen har Mim uppfostrat honom till en helt underbar ligga i soffan katt. roligt att se hur alla katterna har bitar av Mim i sig :)

Men, att det inte går!Kattungar

Posted by S*LaSadie Mon, September 16, 2013 12:51:51

Nu har Dakota var på besök hos två fina herrar. Första hanen tror jag att hon blev skendräktig med. Hon visade inte tydliga tecken på dräktighet men lite svaga, men efter sex-sju veckor så började hon toklöpa. Eftersom vi inte hade möjlighet att komma tillbaka till den första hanen så åkte vi till Gurkan som bor i Örebro. Men det verkar inte ta sig! Man blir frustrerad och undrar om beslutet att chippa Dakota inte var speciellt bra ändå... Bra idé då när vi trodde att Rusos hjärta var okej, men nu när det inte är okej så ska vi ta en ny kull på Dakota. Rädd att chippningen har gjort henne infertil och var händer då med vår linje, den vi har haft en långsiktig plan för. Vi får se hur det går, Dakota verkar inte vara den som skriker för att väcka döda så det kanske har skett parningar. Vi får hålla tummarna för det, annars så får vi se vad vi gör. Ska kolla upp så allt stämmer med henne, att det är något man kanske kan fixa... Det ger sig även om det är ganska mörkt just nu

Tack MimKatterna

Posted by S*LaSadie Mon, September 16, 2013 12:37:28

Tack Mim för allt.

Tack för alla de kattungar som du födde och uppfostrade så väl.
Tack för alla de dagar och nätter du höll mig sällskap och tröstade mig om jag hade det lite tungt. Jag visste att du alltid fanns där för mig. Även om jag tyckte du kunde vara påfrestande så älskade jag dig.
Tack för att du gjorde Custer till en katt, han var en rädd och osäker själ. Men hans kärlek till dig och ditt tålamod gjorde honom till den katt han är idag

Jag saknar dig så otroligt mycket att det gör ont.

JobbigtKatterna

Posted by S*LaSadie Thu, May 02, 2013 18:11:33

Just nu känns det tråkigt, våren kommer och vid denna tiden skulle jag ta på Mim selet och börja klättra på stenar med henne i skogen. Blog image

S*Vrethagens Madame MimKatterna

Posted by S*LaSadie Tue, April 23, 2013 22:42:41

Länge har jag tänkt på att skriva detta inlägg om Mims död och vad som orsakade den, men varje gång jag tänkt tanken så blir jag ledsen. Men nu sitter jag här, bara skrivit några få rader och tårarna rinner snart igen.

Vi var hos veterinären i början av februari då hon hade kissat fel flertalet tillfällen, visade sig att hon hade uvi och vi fick två penicillin kurer då den första inte tog på just den bakterien som det visade sig att hon hade efter odling hade gjorts. Kuren gick bra och vi såg en tydlig positiv förändring hos Mim. Hon blev piggare och gick ner i vikt, vilket var bra eftersom hon var smårund innan. Livet var bra, men i slutet av månaden så började vi bli oroliga. Mim hade från att vara pigg och glad bli loj och låg mest och sov. Vi övervakade henne och kollade om hon åt, hon åt visserligen men inte lika mycket som innan och köpte kattungemat får att få upp henne i vikt.

Helgen innan vi åkte in så var jag verkligen orolig för min lilla rödtott, hon låg för det mesta och sov i klätterställningen och jag gick ofta och klappade henne för att se om hon fortfarande levde för ibland sov hon djupt. När jag bestämde att vi skulle bestämma tid för henne var när jag såg henne andas och det var andning som påminde mig när hon var i värkar. Snabba ytliga andningar och oron växte. Dagen innan vi åkte in med henne så vägde vi henne och märkte då att hon vägde cirka fyra kilo vilket var över ett kilos viktnedgång på en månad. Kollade hennes slemhinnor då det påminde mig om min gamla huskatt som fick avlivas när levern hade lagt av, Mims slemhinnor hade normal färg *piuuu* (tänkte jag då).

Ringde in till dem vi gick för att behandla Mims uvi och dom fixade en akuttid på morgonen efter. De var mer all rätt mer oroliga än vi var som trodde att det var något litet eller i alla fall behandlingsbart. Pierre, min hjälte och klippa i allt, åkte in med Mim då jag jobbade och var med henne hela dagen hos först Djurdoktorn som med blodprov märkte leverpåverkan och remitterade henne till Djursjukhuset i Strömsholm där han fick vänta ytterliga alldeles för många timmar med att få henne inlagd. Pierre som har vana av sjukhus och minskad matlust ville få henne på dropp och sondmatning direkt vilket de inte gjorde utan gav henne först ett piller som ska öka matlusten men inte fungerade på Mim.

Vi fick in henne på torsdagen dagarna efter
Fredag: Aptitstimulerande pillret hjälpte inte, de fortsatte med dropp och hoppades att hon skulle äta. Om hon visade förbättring skulle hon komma hem på lördagen.
Lördagen: Ingen förändring, de satte NU in sondmatning då hon inte ätit. Dropp och behandling med antibiotika. Fortfarande en viss positiv anda
Söndag: Jag kommer hem efter ha vart hemma under helgen. Fick höra samtalet från Mims veterinär som sa att hennes tillstånd var sämre. Hon var loj, låg bara ner, åt inget och var i princip apatisk och stark leverpåverkan visades då hon börjat bli gul. Här började jag gråta och Pierre fick ta luren som efter en del diskuterande fick dom att ge henne smärtstillande. Jag var orolig och rädd att min katt skulle försvinna innan jag hann se henne och bestämde att vi skulle se henne vad än rekommendationerna sa.
Måndag: Ringde StrömsholmPå nått sätt mellan mitt snyftande fick jag fram att jag ville träffa min katt vad dom än sa. Fick tid att träffa Mim och veterinären klockan tre. Vi åkte dit, träffade veterinären som berättade det dystra läget med leverpåverkan och att det antingen var cancer eller fettlever, och insåg att vi var delvis där för att bestämma om vi ville fortsätta behandlingen av henne. Fick träffa Mim, min älskade rödhätta. Svag som hon var så var hon glad att se oss och vi glada över att se henne. Hon "huvudbonkade", något hon aldrig gjort med oss innan utan bara dragit munnen längst med handen eller likande. Men huvudbonk, kurrande och jag och Mim fick "vår tid" vilket innebar att hon satt i knät men tassarna över armen och bara ägde en. Vi hade med hennes favoritborste, vi kammade henne och gjorde henne vacker som hon alltid var men lite tilltufsad efter de behandlingar och matförsök som gjorts. Två timmar var vi där, kammade och pratade med henne. Sa till henne att kämpa och att vi saknade henne. Vi fick kvalitetstid med henne, både jag och Pierre. Något som jag värdesätter otroligt mycket.
Vi bestämde att fortsätta behandlingen, vår Mim fanns där men bara en svagare version. Innan vi var tvungna att åka därifrån så pussade och kramade jag henne ett jag älskar dig och kämpa viskande i hennes öra. Kändes hemskt att lägga ner henne för hon grep tag i min tröja med klorna även om hon ville lägga sig och vila. Bad dem att ge henne smärtstillande så att hon inte hade ont i alla fall. Åkte hem, försökte äta och sova men det sådär, men vi var hoppfulla då de planerade med att göra biopsi och sätta in en sond så vi kunde behandla henne hemma.
Tisdag: Jobbade, fick meddelande av Pierre att veterinären märkte skillnad hos Mim, att hon var piggare och lite mer alert. Skulle skjuta upp biopsin och sondisättningen då akutfall kom in. Helt okej, Mim kunde då få en dag till att stärka upp sig. Operation är ju inget att leka med om man är svag. När jag slutade jobba och Pierre hämtade upp mig med bilen så fick vi samtal igen från veterinären. De hade lyckats få operationstid för Mim och hade gjort de dom skulle men när de skulle väcka henne hon svarade hon inte. Cirkulationen stannade av och hon började försvinn, veterinären ringde för att fråga om vi ville sätta in mer behandling för att få henne att vakna, vi hörde lite högre röster i bakgrunden och det var för att Mims hjärta slutade slå. Vi bestämde oss för att låta henne somna in och Mim var död.

Mim var död. Svårt att förstå... Fick åka dit för att säga farväl... Borstade henne fin, klippte av lite päls, lade tassen över huvudet på hennes speciella sätt att sova. Var väldigt fint, men kunde inte förstå att min modiga och speciella katt inte skulle vakna upp. Åkte därifrån på det sätt man inte ska få åka ifrån efter maxat upp försäkringsbeloppet, det vill säga utan katt...

Bröt ihop igen och resterande veckan bestod av att gråta och börja bearbeta sorgen.

Vi fick svar på biospin, total leverförfettning, inga friska leverceller kvar. Skulle troligen inte överlevt efter narkosen om hon hade vaknat upp. Har svårt att förstå att levern skulle varit så skadad när hon åt, hon hade inte helt slutat äta utan åt men mindre. Men finns inget vi kan göra att få Mim tillbaka. Vi har på ett sätt fått henne tillbaka, hennes aska står i bokhyllan och har koll på oss som hon hade i livet.

Min modiga Mim, med personlighet som räckte och blev över... Alla dina egenheter är dom jag saknar mest och vår speciella stunder i soffan på morgonen saknar jag mest.

Tack för allt Mim, vi saknar dig enormt mycket <3

På gränsenKatterna

Posted by S*LaSadie Tue, July 31, 2012 16:00:51

Jag är på gränsen att ge upp och kastrera Ruso. Det är så himla jobbigt att kolla efter hanar och de som verkar passa bra bor alldeles för långt bort. Vill hitta en som är relativt nära då det blir hennes första kull och är rädd att hon går ur löp om vi åker långt. Många fina hanar finns i skåne men som sagt... det är alldeles för långt bort för oss. Enklast är det att kastrera henne och skippa allt som uppfödning är, då jag helt enkelt är less på det.

Svårigheter att hitta haneKattungar

Posted by S*LaSadie Wed, June 13, 2012 20:56:31

Jag letar just nu efter en hane till Ruso. Har en klar, men han bor lite långt bort och vill inte riskera att Ruso går ur löp på vägen ner. Hanen är fin och tror han passar Ruso, men som sagt; avståndet gör mig nu osäker eftersom det är första gången för henne. Har kollat mig runt omkring efter hanar som bor lite närmre oss.

Svårigheterna är mer att hitta en hane som kompletterar henne bäst. Ruso har ett hopplöst huvud till en bra kropp. Längder och stomme, men huvudet är inte lika bra som kroppen. Söker en hane med bra bredd på huvudet och en bra kropp. Det är svårare än vad man tror då de hanar som är utannonserade är ofta lite smalare i ansiktet och har inte den bredd som jag söker som hane till tjejen. Samt att det ska passa i samtavlan med smiley Svårare än vad man tror, en heltidsjobb känns det som... Får se om jag hittar någon snygging i helgens utställning i Uppsala. Får scanna området samt kolla när Järva är om vi kommer med. Hoppas jag hittar någon för orkar snart inte leta mer och ibland känns det som att jag bara vill ge upp och kastrera henne så jag slipper leta, då det är bara jag som bryr mig smiley

Håll tummarna för Custer i helgen, han kan ta premiertiteln

Lite uppdateringKatterna

Posted by S*LaSadie Thu, February 16, 2012 23:37:28

Det har gått ett tag sedan jag skrev nått på bloggen. Är som jag kanske sagt innan, ingen bloggar precis och när vi inte har kattungar så blir det nog ännu färre uppdateringar.

På kattfronten är det ganska lugnt med. Dakotas chip sitter i och det är så lugnt och skönt här hemma eftersom Ruso, troligen pga rang, inte löper så ofta. Hon har löpt två gånger än så länge och det avbröt vi med hjälp av p-piller. Många anser att man inte ska bryta löp men då får de gärna ha våra tjejer hemma så kanske de ändrar sig smiley